Det är ofattbart hur snabbt våra liv kan förändras, från att ena stunden har man personen i sitt liv. Till att få beskedet att personen inte längre är med dig. Hur kan detta komma sig att man inte kan se det? Detta är något jag inte kan förstå, då jag de senaste åren har förlorat så många personer i mitt liv, som har betytt så mycket för mig. Jag önskar att jag skulle kunna gå tillbaka i tiden ibland och bara sitta och titta på de minnena jag har med dessa personer i. Om jag fick chansen skulle jag vilja säga till dem hur mycket jag älskar dem och hur mycket de betydde för mig, en gång till. Men jag hoppas att de alla visste det ändå, även om man kanske inte sa det ofta nog.
Den nittonde varje månad är alltid en mycket jobbig dag för mig och har varit det senaste året och tre månaderna som har gått, sen jag förlorade den personen i min släkt, jag inte var beredd på att förlora. Jag har redan idag brutit ihop två gånger, en gång imorse och sedan en gång nu ikväll då de spelade på radion samma låt som vi hade på begravningen. Varje gång jag hör denna låten så kommer allt tillbaka till mig igen och jag kan inte stoppa tårarna från att komma, hur mycket jag än försöker.
De senaste veckorna som har gått, känns det som om jag inte har varit riktigt närvarande längre. Jag har så många tankar som går runt i huvudet hela tiden om allt som har hänt den senaste tiden. Och det är väl som farmor säger de kommer inte lösas riktigt, förrän jag har fått lite tid ifrån det hela. Jag är så glad att jag har henne att prata med, det är som hon förstår mig, bättre än vad jag förstår mig själv ibland. Det kanske är lite därför jag har hemlängtan, jag vill hem till tryggheten och säkerheten. Jag har nog tappat lite av de känslorna här nere under de åren som har gått som jag har bott här nere. Men en sak vet jag säkert vart jag än flyttar kommer jag definitivt inte glömma hösten 2006. Det var då detta kapitel i mitt liv började och det känns på något sätt poetiskt att det kommer sluta med hösten 2010. Mer kan man ju inte önska efter, eller hur… det perfekta slutet på fyra fantastiska och jobbiga år.
Under dessa fyra åren har jag träffat en hel hög med underbara personer, som jag alltid kommer att bära med mig i mitt hjärta. Jag har varit med om både sorg, förlust, glädje och lycka osv. Och även hur jobbig de värsta perioderna har varit, så har de goda varit lika underbara. Och jag skulle inte vilja byta bort någon av dem, för de har gjort att jag som person har växt och utvecklats.
THE END
