Igår tog jag ett beslut att det var dags att göra något gällande basketen och idag meddelade jag mitt beslut på mötet. Jag har bestämt mig för att lämna basketen och detta var det jobbigaste beslutet jag har behövt ta på mycket längre. Jag har gråtit över det men till slut kändes detta som det rätta att göra, för min kärlek till sporten har blivit fördärvad av allt detta skitet som har hänt inom laget den senaste tiden. Mina lagkamrater blev chokade över mitt beslut, men de som står mig närmst förstod varför jag gör så här. Men bara för det är så, gör de inte mindre ont i hjärtat att lämna dem och sporten som varit så viktig i så många år för mig.
Min tränare förklarade att han var okej med mitt beslut och att han stöttade mig i det. Och det kändes skönt att höra det och att de inte var arga på mig. De kommer alla alltid ha en mycket speciell plats i mitt hjärta och i mina minnen. Fast bara för att jag lämnar betyder inte det att jag aldrig mer kommer se dem, de kommer alltid vara mina vänner och jag kommer alltid finnas här för dem alla precis som jag vet att de kommer finnas här för mig.
När jag stod i omklädningsrummet och packade ihop mina saker från skåpet kom alla minnena fram från alla åren vi spenderat och spelat tillsammans. Jag kommer ta med mig mycket från denna tiden och jag kommer bevara det på en säker plats. När jag var färdig gick jag ut på basketplanen och det var som om jag kunde höra alla matcher vi hade spelat där inne, jublet från publiken och känslan av att titta upp på läktaren och se sin familj sitta där och heja på än. Och jag var ju bara tvungen att skjuta en boll i korgen en sista gång och det kändes så skönt att se den gå in och sedan vända om och gå därifrån.
