Igår var det den jobbigaste dagen men den var ändå på något sätt väldigt fin. Morgonen var tuff och det var svårt att komma ur sängen och tårarna var där hela tiden. Men som tur är så hade jag två vänner här som lyckades få upp mig och vi pratade om våra minnen om honom. Och när vi gjorde detta kunde jag känna att han på något sätt var med mig och jag kunde känna hans kärlek och värme. Detta gjorde att det var lite enklare att gå till kyrkogården och där väntade resten av gänget. Och det var då det slog mig det var inte bara jag som förlorade något den natten, utan alla vi tillsammans förlorade något. Peter och Jonas förlorade sin bästa vän och resten av gänget förlorade en vän. Så vi alla sörjde på något sätt igår och tillsammans är vi starkare som Jonas sa och det har han rätt i. Vi tände ljus, la blommor och pratade om våra minnen av Steven. Vi skrattade, grät och delade minnen och på så sätt så var det som om han var med oss igen för det är ju genom våra minnen och kärlek till honom, som han alltid kommer vara med oss.
Men 14:on lyckades göra en tuff och jobbig dag lite lättare. Så tack för att du fick dagen att vara mindre jobbig och för att du alltid finns där. Jag hoppas att du vet hur mycket din vänskap betyder för mig. Men jag vill även tacka alla mina underbara vänner för det underbara stöd som jag kände under dagen.
På kvällen sedan samlades hela 06-gänget och åt mat, skrattade och tittade på ishockeyn på tv. Och när jag tittade runt i detta rum så kände jag en sådan värme och kärlek. Livet måste få gå vidare och tillsammans kan man göra det mycket enklare. Och Steven hade aldrig velat att vi skulle suttit och gråtit hela kvällen, han hade velat haft en fest om han hade kunnat varit här med oss.
Men det är dags för mig att släppa taget och låta honom gå, fast han kommer alltid ha en särskild plats i mitt hjärta och jag kommer alltid älska honom. Farväl!!!
