Denna veckan han nu blivit bokad med en massa möten och jag hatar dem. Möten är tråkiga, trista och det är alltid en massa människor som pratar i mun på varandra. Jag har just nu suttit i ett möte som varade över tre timmar och de ska vara glada att jag var på gott humör när jag kom och att de hade god mat under detta mötet för annars vet jag inte vad jag hade gjort. Och som om det inte är nog att man ska behöva sitta på dessa möten, så ska man behöva fundera på en massa beslut man ska ta dem. Ibland önskar jag bara att jag inte skulle behöva lyssna på vad de säger, utan istället kunna sätta på ipoden och lyssna på musik. Men det får man icke göra under ett möte, utan man måste följa med noggrant och sitta där och nicka…som en docka!!!

Gud det var skönt att få det ur mig, annars hade jag bara gått och varit irreterad över det.

Igår var det den jobbigaste dagen men den var ändå på något sätt väldigt fin. Morgonen var tuff och det var svårt att komma ur sängen och tårarna var där hela tiden. Men som tur är så hade jag två vänner här som lyckades få upp mig och vi pratade om våra minnen om honom. Och när vi gjorde detta kunde jag känna att han på något sätt var med mig och jag kunde känna hans kärlek och värme. Detta gjorde att det var lite enklare att gå till kyrkogården och där väntade resten av gänget. Och det var då det slog mig det var inte bara jag som förlorade något den natten, utan alla vi tillsammans förlorade något. Peter och Jonas förlorade sin bästa vän och resten av gänget förlorade en vän. Så vi alla sörjde på något sätt igår och tillsammans är vi starkare som Jonas sa och det har han rätt i. Vi tände ljus,  la blommor och pratade om våra minnen av Steven. Vi skrattade, grät och delade minnen och på så sätt så var det som om han var med oss igen för det är ju genom våra minnen och kärlek till honom, som han alltid kommer vara med oss.

Men 14:on lyckades göra en tuff och jobbig dag lite lättare. Så tack för att du fick dagen att vara mindre jobbig och för att du alltid finns där. Jag hoppas att du vet hur mycket din vänskap betyder för mig. Men jag vill även tacka alla mina underbara vänner för det underbara stöd som jag kände under dagen.

På kvällen sedan samlades hela 06-gänget och åt mat, skrattade och tittade på ishockeyn på tv. Och när jag tittade runt i detta rum så kände jag en sådan värme och kärlek. Livet måste få gå vidare och tillsammans kan man göra det mycket enklare. Och Steven hade aldrig velat att vi skulle suttit och gråtit hela kvällen, han hade velat haft en fest om han hade kunnat varit här med oss.  

Men det är dags för mig att släppa taget och låta honom gå, fast han kommer alltid ha en särskild plats i mitt hjärta och jag kommer alltid älska honom. Farväl!!!

Denna dagen har inte alls gått som jag hade tänkt mig när jag gick och la mig igår. Det har varit en känslomässig dag idag och jag är så glad att den snart är över. Och jag orkar inte gå in på vad som har hänt idag..

Men en sak som jag verkligen är tacksam över det är mina underbara vänner, de finns där verkligen när man behöver dem och jag älskar dem alla så mycket. Jag tänker inte skriva några namn för de vet vilka de är. Jag har nu precis suttit i telefon med 14:on i en timme, vi har alltid så roligt när vi pratar i telefon. Ett bra stöd att ha och en underbar vän…Det var ett tag sen jag träffade 14:on nu och det få snart bli en ändring på det..

Nej nu orkar jag inte skriva mer ska gå och fundera på iden som 14:on kom på. Så ha det så bra och god natt!! Kram

Denna veckan kommer gå åt mycket till att plugga eftersom vi har en tenta om några veckor och sedan har vi ju c-uppsatsen som ska skrivas med. Med mig själv är det bara bra, men jag går runt och oroar mig över en sak och jag vet inte vad jag ska göra. Det kanske inte ens finns något jag kan göra åt det…jag vet bara att jag själv har en känslomässig vecka framför mig nästa vecka. Och jag vet att det kommer bli jobbigt nog för mig utan att jag behöver all denna oro över detta jag går och oroar mig över. Men vad ska man göra??

Idag kom beskedet som jag har gått och väntat på i fyra dagar nu och jag var så nervös när vi satt där i rummet och väntade på läkaren. Det ända jag kunde tänka på vad kommer han säga är det positivt eller negativt besked. Jag tror vi alla tre satt och tänkte på samma sak, men det var ingen av oss som sa något. Och jag kunde känna Annas stöd och kärlek och detta gjorde det lite enklare när jag fick beskedet. Och beskedet blev NEGATIVT och jag tror aldrig jag har blivit så glad i hela mitt liv, det var som om inget annat i just den stunden betydde något för mig och det var som om en stor sten lyftes från mitt hjärta och tankar. Det är äntligen över och jag är fri och frisk!!! Jag hade nog en skyddsängel som vakade över mig

Jag tror att jag är i chock ändå just nu, för det jag hade gått och väntat på är över och jag kan fortsätta leva mitt liv och göra alla de saker jag vill göra. Men på samma gång känner jag mig ändå lite ledsen, för Anna fick aldrig samma chans som jag fick nu och det känns inte rätt. Gud vad jag önskar att hon hade kunnat fått samma besked som jag fick idag. Efter beskedet ville jag åka till kyrkogården för att lägga en ros till Anna och ”prata” lite med henne.

Gode gud jag vet inte vad jag ska göra just nu…Allt känns så konstigt men ändå så jäkla bra!!

De senaste dagarna har jag blivit mer påmind om min bästa vän Annas bortgång än tidigare. Jag saknar henne varje dag, men nu den senaste tiden har denna saknaden blivit starkare. Och detta beror till stor del på att jag kanske om några dagar kommer få reda på om jag kommer behöva gå igenom samma kamp som hon gjorde, men tyvärr förlorade för tidigt. Ibland är det som om jag kan höra henne hur hon säger till mig eller jag kan se henne framför mig. Vi gick igenom mycket tillsammans och under tjugo år kan man skapa många minnen vilket vi gjorde. Vi tog studenten tillsammans och hon var där för mig när jag förlorade Steven och jag trodde att hela min värld hade gått sönder. Hon var där då och hjälpte mig igenom det och gjorde allt lite bättre. Jag var med henne både första och sista gången hon fick beskeden och jag var där och såg min bästa vän försvinna mer och mer för varje dag som gick.

Efter Annas död har inget varit sig likt och det jag tyckte var roligt innan, ger mig inte längre samma glädje för min bästa vän är inte där att dela det med mig. Hon hann aldrig träffa pojkarna, men de är döpta efter filmen vi älskade så mycket när vi var små. Men som tur är så har jag min familj,pojkarna, släkten och vännerna som gör livet värt att leva, men naturligtvis kommer jag alltid ha ett tom rum där bredvid mig….Jag kommer alltid älska och sakna henne!! Men jag får nu istället leva för oss båda…Därför måste jag nu kämpa vad det än blir för besked och det tänker jag göra med. För jag har så mycket att leva för och jag är inte redo att ge upp än…Det är som Anna alltid citerade:  Its not over until the fat lady sings och det har hon jäkla rätt i!!!!

Idag har jag utsatts för en djävulsk smärta när jag skulle ta det där provet på sjukhuset. Jag hatar sprutor och smärta och denna sprutan till detta testat är inte liten. Även om jag har varit med om och gjort detta testat innan, så gör det inte mindre ont för det. Nej det gör lika ont varje gång och de som säger att man vänjer sig vid det..kan tyvärr inte hålla med dem. Men testat tog bara tio minuter även om det kändes som en timme och efteråt va jag så trött och hade så ont..så att det var bara att åka hem och bädda ner sig. Micke och Molle blev glada när de såg att deras mamma kom hem igen och jag blev så glad över att se dem med även om vi bara hade varit ifrån varandra i en timme =D

Men nu sitter jag här och väntar på att Daniel ska bli klar med middagen, det är så skönt att inte behöva göra något. Inte för att jag hade orkat det ändå idag…Imorgon ska jag och min kompis H fortsätta skriva på vår c–uppsats. Jag tycker det har gått jätte bra så här långt och det känns så skönt. Imorgon kommer även Micke och Molles nya leksaker, äntligen säger jag bara för Micke är nog den mest spralliga katt jag känner. Så han kommer garanterat att gila de nya leksakerna, Molle där emot kommer nog vara lite mer försiktig då han är min lilla pojke. Han tar det hellre lite lugnare än vad min andra lilla pojke gör. Om några dagar blir de sex månader, så detta får bli deras födelsedagspresent.

Nej nu är det dags för middag ser jag och det blev det vanliga när Daniel lagar mat, hihihi =D men jag älskar det ändå!!!

Något som jag har funderat på sen fredagen är att finns det någon mening med det beskedet jag fick eller är det något helt annat. Något som det har fått mig att göra är att ta en närmare titt på mitt liv och jag kan säga att jag har fått ett nytt perspektiv på det hela. Varför skjuter jag upp allting som jag så gärna vill göra och tro att jag hinner göra det senare. Men tänk om det inte finns något senare,  då har jag gått miste om att göra det. Så kanske något positivt kan komma ur detta hemska ändå…

Kanske är det dags att jag gör de sakerna jag vill istället för att skjuta upp dem. Och det är verkligen dags att börja sätta mig själv i första hand, för jag kan inte styra vad andra väljer att göra med sina liv och det är inte mitt fel vad de väljer att göra. Det är dags för mig att inse detta, och jag lovade ju faktiskt min bästa vän att jag skulle sätta mig själv mer i första hand. Så jag tror det är på tiden att jag håller det jag lovade henne. Japp det är min tur nu att få stå på första plats hos mig själv, det är på tiden. Wow denna känslan som jag känner nu, har jag aldrig kännt innan!

Vad för besked jag än kommer få, så tänker jag inte låta det ta över. Utan jag ska göra som min bästa vän gjorde kämpa mot det och inte ge upp. Men visst hade det varit enklare om jag hade haft henne här, men jag vet att hon kommer vara med mig hela tiden och alltid är med. Jag har ju påminnelsen tatuerad på armen….

Just nu känns det som om hela mitt liv har blivit omskakat och jag vet inte var jag står eller hur jag känner. Under fredagen fick jag ett besked jag inte hade väntat mig att få höra. Och nu vet jag inte hur jag ska känna eller vad jag ska göra. Gud vad jag önskar att min bästa vän hade levt just nu, hon hade precis vettat vad man ska göra i en sådan här situation eller så hade hon kanske bara dragit ett dåligt skämt =P

Jag tror att jag är i någon slags chock tillstånd och tankarna far bara runt i huvudet på mig…Så därför har jag nu valt att spendera denna helgen själv för att kunna få ordning på mina tankar och känslor. Detta är något jag alltid gör så fort något händer runt omkring mig som jag inte var beredd på och inte vet hur jag ska hantera. Istället för att vända mig till min familj och vänner direkt så väljer jag istället att de första dagarna vara själv.

Men nu vet jag verkligen inte längre vad jag ska göra…Jag hatar att vänta på ett svar!!

Nu har jag kommit igång ordentligt med mina studier och det är jätte mycket som ska göras nu, särskilt c-uppsatsen. Men vi har kommit igång bra med den, vi har suttit både igår och idag med den och kommit en bit. Så jag känner mig faktiskt inte så nervös inför den än, men det kommer väl det med. Annars är jag mest glad över att ha kommit igång med allt, men tyvärr har ju allt bra en baksida med. Och denna gången är det att mina betyg från umeå har blivit försenade och detta gör att jag inte kommer kunna få något csn förrän de har kommit, vilket är lite frustrerande…hoppas de sätter lite fart där uppe!

Men nu är jag klar med allt som har med skolarbete att göra för denna veckan. Så nu ska jag bara ta det lugnt och ha roligt i helgen, min syster kom hit så vi ska hitta på lite olika saker..

Nej nu ska jag lägga mig och kolla på en film och ringa till min vän M…Ha det bra